Kulturens kraftverk

Kari och Pirjo tyckte att något saknades. De ville vara med i en rörelse som via konst och kultur gjorde människor delaktiga i sin egen livsmiljö. De ville vara med och vända en trend av ökande apati, arbetslöshet och tröstlöshet.
Så föddes Kulttuurivomala, ungefär Kulturkraftverket. Pirjo berättar över telefon från Uleåborg om drömmen att få till stånd egna kulturella rum, oberoende och icke-kommersiella, på många sätt autonoma.
I många anglo-saxiska länder, till exempel England, talar man gärna om community develpoment, en form av lokalt medbestämmande i lokal utveckling. I Finland och i övriga Norden är detta inte något som fått fotfäste.
Kari och Pirjo tyckte att kultur kunde vara en bra inkörsport till denna utveckling, och de såg också möjligheter i gamla industriområden. En gemensam dröm och en gemensam vision om att det går att påverka sin omgivning har lett till projekt som Kultursilon. De vill att silon skall fungera som ett slags öppet kulturhus, en del av ett kulturlandskap. Kulttuurivoimala utgår från den lokala kulturen, men månar om att inte begränsa synfältet, även det globala måste finnas med.
Efter att de flyttat från Kemi till Uleåborg breddades verksamheten. 

Pengar via projekt
Mycket av arbetet görs frivilligt, men naturligtvis behövs det också pengar. Kulttuurivoimala fungerar lite på tvärs mot existerande strukturer, och har därför hela tiden jobbat via projektbidrag av olika slag. Dessa är lättare att få än statlig eller kommunal finansiering. Pirjo berättar också att verksamheten mycket handlar om processer, och för att utveckla dessa passar projektformen bra.
När man 2011 ansökte om pengar från Nordplus Vuxen för projektet Learning Village-belonginness var det alltså med en del erfarenhet av projektarbete och projektfinansierad verksamhet i bagaget, bland annat ett tidigare Nordplusprojekt.
Information om att det fanns något sånt som Nordplus och vad som behövdes för att söka därifrån fick Pirjo genom att hon fanns med på VSY:s (Vapaan Sivistystyön Yhteisjärjestö) postningslista.
”En förening som lever på projektbidrag har alltid ögonen öppna för olika möjligheter”, säger Pirjo.
Ett Nordplus Vuxen-projekt förutsätter att flera länder deltar, inte heller det var några problem. ”Vi hade sedan tidigare kontakt med föreningar i Sverige och i Estland, vi hade diskuterat olika möjligheter för samarbete, men det hade hittills stannat på idéplanet”, säger Pirjo. I och med Nordplus föll bitarna på plats, och det var inte särskilt svårt att fylla i och skicka in en ansökan.”
Jämfört med andra ansökningar kändes Nordplus lätt. Informationen var klar och tydlig, blanketten inte onödigt tillkrånglad. Det att övriga partners redan fanns på plats hjälpte förstås också mycket. 

Partners lätta, idéer svåra
”Med tio års erfarenhet av det här kan jag säga att det är svårt att hitta bra partners. När du sen hittar dem vill du gärna fortsätta jobba tillsammans. Om vi söker mer pengar från Nordplus är det ganska långt en förutsättning att vi gör det med partners vi känner sedan tidigare”.
Det är inte svårt att hitta organisationer som vill samarbeta. Det som är svårt är att hitta andra som har samma slags vision och idé med sin verksamhet. ”Eftersom vi kände varandra från förr behövde vi inte spendera en massa tid på att prata ihop oss”, säger Pirjo.
Vad ville de då åstadkomma med projektet? Arbetsgruppen definierade tre centrala uppgifter. De gällde att hitta strategier för att hantera utflyttningen av invånare, en åldrande befolkning och integration av invandrare.
Inga små utmaningar med andra ord.
Pirjo berättar att de valde kultur som verktyg. Enligt deras sätt att se bygger kultur broar mellan människor, och stärker också självförtroendet hos de som deltar. Dessutom skall deltagarna hela tiden vara med i processen. Det här är inget som görs för människor, utan med människor.
”Ja, det är hela tanken. Vi jobbar med det informella lärandet, och det förutsätter aktivt deltagande. Jag tror också att det är det bästa sättet att förankra projektet i människors vardag, få dem att känna sig delaktiga. Att de äger projektet”, säger Pirjo.
Kulttuurivoimala har jobbat länge med dessa saker. Finns det några fördelar med ett nordiskt projekt, tillför det nordiska något, eller är det mest en finansieringsform?
”Tack vare projektet kunde vi fördjupa vårt samarbete, speciellt med Estland. Vi fick tid att utveckla våra processer. Det är viktigt att hinna reflektera, att inte bara göra. Ett sånt reflekterande är på sätt och vis lättare att göra i grupp med andra som kan hjälpa till med ett externt perspektiv”, säger Pirjo. 

Livet går inte som planerat
Vilka svårigheter stötte projektet på?
”Den kanske största svårigheten är att man måste planera allt så noga i förväg. Flera år innan något händer ska man veta var och när. Vi arbetar med människor i dynamiska processer, en massa saker händer på vägen, som påverkar allt från tidtabeller till innehåll. Livet går inte som planerat, det går sin egen väg.
Tiden för att lämna in slutrapporten och redovisningarna är för kort, en månad. I många EU-projekt har man tre månader på sig, det är mycket bättre.
Just nu är jag lite orolig vad de ska tycka om slutrapporten, vi gjorde ju inte allt så som det stod i planen, eftersom saker hände längs resans gång. En del ordnade vi på annat sätt, eftersom vi märkte att det skulle vara bättre”, säger Pirjo.
Några gånger har det blivit aktuellt att kontakta Nordplus för att fråga om något eller be om hjälp. Det har alltid gått utmärkt, Pirjo minns att hon en gång ringde till Henrik Neiiendam (Nordplus Vuxens administratör) i Danmark, som trots att han var på semester genast hjälpte henne.
”Vi har fått hjälp när och om vi har behövt det, förutom tidsbegränsningen för slutrapporteringen har jag inget att anmärka på Nordplus vuxen. Tvärtom, det har varit en angenäm erfarenhet”, säger Pirjo. 

Vad blev resultatet?
”Nåh”, säger Pirjo och skrattar. ”Nog är vi kvar i samma frågor som då vi började. Det är svåra saker, långa processer. Inte kan ett enskilt projekt lösa alla de utmaningarna. Det väntade vi oss inte heller. Vi har fått tid att utveckla våra processer, vi har jämfört situationen i våra länder. Vi har lärt oss av varandra. Det är värt mycket, tycker jag”, säger Pirjo.
Dessutom handlade det mycket om lärande, om inlärning och uppfattningen vad lärande är, eller kan vara. En av frågeställningarna handlade om lärande mellan generationer, en annan om multikulturellt lärande. Detta sätt att arbeta hjälpte oss att fokusera verksamheten”, säger Pirjo. Hur då? Multikulturell inlärning är en process: inlärning förutsätter förtroende, något slags vänskap. Det är lätt att organisera etniska restaurangdagar, eller pappersplanera multikulturella dagar - men att skapa dialog och känna igen gemensamma intressen och skapa betydelser är inte fullt så enkelt.
”Jag tror att början för allt är att vi sitter runt bordet. Inlärning börjar med ett samtal om erfarenheter, ideér...Vi hoppas kunna bygga strukturer för inlärning - både för lärande mellan generationer och multikulturellt lärande. Det är vår målsättning i våra nya sociala konst- och kulturprojekt”, säger Pirkko.
Vad tyckte hon då om själva processen? Kan hon rekommendera Nordplus åt andra?
”Javisst, jag tyckte om att jobba med Nordplus Vuxen. Jag tyckte om att jobba med Estland och Sverige.  Via projektet for jag till Sverige och höll en kurs i fotografering, på svenska, det var roligt. Det är allt sånt oväntat som också bidrar till att göra vardagen spännande”, säger Pirjo.